Då anmälde han sig i deras hem för att någon timme glida fram och tillbaka över parkettgolvet innan han bjöds på té och uppmanades att berätta om sig själv.

Han misstänktes också för att begära dricks trots Paglionis bestämmelser. Eftersom han var man hade han privilegiet att bjuda upp medan flickorna var förbjudna att avslå en invit.

Han hade varit länge vid restaurangen, och Paglioni visste precis hur mycket han var värd. Hans kvinnliga beundrare kom regelbundet till middag och supé och hade med sig sina äkta män som fick betala deras notor.

Paul hade varit påtagligt artig mot Fiona. Han hade en gigolos typiska mjuka, överdrivet älskvärda sätt som han använde mot alla kvinnor han kom i kontakt med. När de nu satt sig vid sina bord och bandet spelat upp den glada melodi som var avsedd att höja stämningen i lokalen vände han sig till Fiona med en liten bugning.

– Får jag lov till den här dansen, miss Mayne? frågade han.

Fiona reste sig, skräckslagen vid tanken på att hon skulle göra något galet. Men Paul visade sig vara en utmärkt dansör. De dansade några minuter ensamma, sedan började par efter par strömma ut på dansgolvet.

– Nu kan vi återgå till maten, sa Paul slutligen. Men när de slog sig ner vid sitt bord igen upptäckte de att fisken kallnat på deras tallrikar. Men för Fiona, som länge levt på halv svältkost, var den ändå frestande.

London var fullt av människor som sökte arbete, oavsett hur låga löner det rörde sig om. Folk tog vad som helst bara för att slippa svälta.

Fionas far hade varit advokat i en förstad till London där hon levt hela sitt liv. Han hade varit en dyster, tystlåten man, och Fionas uppväxttid hade varit en enda lång ensamhet. Hennes mor hade dött när hon var spädbarn, och det hade inte kommit någon som intagit hennes plats. Huset sköttes av en enda tjänare som inte hyste några känslor varken för fadern eller för henne själv men som utförde sina plikter väl.

Fiona fick gå i en närbelägen skola där hon inte utbildades för något speciellt arbete. När hon slutade kunde hon skriva maskin, men hon var för långsam för att bli anställd någon annanstans än i faderns firma. Där stannade hon i två år utan att få någon lön eller ens ett anständigt tack.

Sex månader tidigare hade fadern helt oväntat dött. När hans affärer var uppklarade stod Fiona där med ett kapital på hundra pund. Hennes far hade inte varit omtyckt och hans firma hade gått dåligt för att inte säga uselt.

Huset, där hon inte ville stanna kvar, sades upp eftersom hon visste att det inte fanns något arbete att få i det området. Marknaden var proppfull av unga flickor som ville stå på egna ben eller som verkligen var i behov av arbete för att överleva, och med sina hundra pund hade hon hamnat i London och börjat se sig omkring i West End.

Tjänstemannen på banken övertalade henne att investera de hundra punden i försvarslån, och hon lovade sig själv att inte röra detta kapitel om det inte blev absolut nödvändigt.

När de pengarna väl var borta fanns det ingenting mellan henne och rena svälten.

Fionas mor kom västerifrån, men hon hade aldrig träffat någon av moderns släkt trots att hon hade en svag aning om att en del av dem fortfarande fanns i livet. Fadern var född i norr och hade såvitt hon visste inga släktingar alls. Ingen hade uppmärksammat hans död i alla fall.

Fiona hade börjat med att se sig om efter ett rum. Det hon bodde i låg i närheten av Marble Archs tunnelbanestation och var det första hon tittat på. Hon fick städa det själv, men hyresvärdinnan höll henne med frukost.

Varje morgon stod en bricka med té, bröd och margarin utanför hennes dörr. Om hon vaknade efter tio och teet var kallt var det hennes eget fel.

Första veckan hade hon sökt arbete som mannekäng eller försäljerska i finare butiker. Men en fråga omöjliggjorde varje gång hennes strävanden:

– Har ni någon erfarenhet?