SAGA Egmont
Bra gjort, Puck
är översat från danska av Marianne Jangö efter
Fint klaret Puck
Copyright © 1963, 2017 Lisbeth Werner og Lindhardt og Ringhof Forlag A/S
All rights reserved
ISBN: 9788711742389
1. e-bogsudgave, 2017
Format: EPUB 2.0
Denne bog er beskyttet af lov om ophavsret. Kopiering til andet end personlig brug må kun ske efter aftale med Lindhardt og Ringhof samt forfatter.
lindhardtogringhof.dk
Lindhardt og Ringhof Forlag A/S, et selskab i Egmont
Karens mor, Marianne Jessen, stod vid de franska fönstren i Storgårds salong och betraktade de röda och gyllene höstfärgerna ute i parken. Hennes vackra ögon hade ett allvarligt och tankfullt uttryck, något som var ganska ovanligt när det gällde henne. De senaste två åren hade hon inte tagit just någonting på allvar. Efter skilsmässan från Karens far hade hon tillbringat sin tid på resor runt om i världen – hon var mycket förmögen och kunde kosta på sig en lyxtillvaro – och dottern på Egeborgs internatskola hade hon inte ägnat många tankar. Inte så att Karen hade varit tvungen att sakna något i materiellt avseende. Tvärtom. Med rektor Frank som mellanhand hade modern alltid försett Karen med pengar och hon hade så mycket vackra och dyrbara kläder att Annalisa var den enda av flickorna som kunde tävla med henne. Men i stället hade hon fått vara utan något annat och viktigare: sin mors kärlek.
Men nu hade allting ändrat sig. Annalisas far, godsägare Dreyer, hade bjudit fru Jessen till Storgård, som låg alldeles i närheten av Egeborgs internatskola – och fru Jessen hade märkligt nog tackat ja till denna inbjudan. Kanske hade hon innerst inne känt på sig att hon borde hälsa på dottern.
Och så hade allting utvecklat sig med förvånansvärd snabbhet – ja, det hade närapå blivit ett helt litet drama av det, där Puck spelade huvudrollen. Hon hade genast förstått hur saken låg till och hade ingripit på ett sätt som kanske inte var riktigt korrekt, men som hade visat sig vara ytterst effektivt.
Det hade i alla fall resulterat i att mor och dotter hade funnit varandra, och med rektor Franks tillåtelse skulle Karen nu följa med sin mor på en flera månader lång utlandsresa. Sedan skulle hon fortsätta på Egeborg, men modern hade lovat att de i framtiden skulle träffas minst en gång om året. Just nu kände sig Karen som en av världens lyckligaste flickor.
Allt detta stod Marianne Jessen och tänkte på, medan hon betraktade höstlöven som täckte gräsmattor, trädgårdsgångar och rabatter. Om en månad eller två skulle snön ligga tät därute … men då skulle hon själv vara långt borta under söderns sol tillsammans med sin lilla flicka … åh, det skulle bli underbart!
Fru Jessen hade aldrig haft lätt att hänge sig åt sentimentala känslor, men nu kände hon med ens hur tårarna sved i ögonen. Ja, allt hade vänt sig till det bästa … och det kunde hon tacka Puck för, den lilla rackarungen.
En av husjungfrurna kom in och rullade tevagnen framför sig. Bakom henne kom fru. Dreyer som sade:
– En kopp te vill ni väl ha, fru Jessen?
Marianne Jessen vände sig långsamt om.
– Ja tack … men … en sådan massa kakor …
– Jaja, nickade fru Dreyer. Ni måste helt enkelt äta nånting. Det här är ju alldeles för galet. Ni dör ju av svält innan ni kommer iväg med Karen. Ni kan inte heller skylla på att ni behöver banta …
Marianne Jessen skrattade:
– Kära fru Dreyer … att jag inte äter beror inte på någon omtanke om min slanka figur.
– Vad beror det på i så fall?
De två damerna slog sig ned vid bordet och fru Jessen svarade med ett osäkert leende:
– Ja, jag vet inte riktigt. Allting är så nytt och ovant för mig … det här att jag ska ut på en lång resa tillsammans med Karen … jag tänker så mycket på det att jag alldeles glömmer bort att äta.
– Men det går inte för sig. Till lunch åt ni bara två smörgåsar … och det är alldeles för lite för en vuxen människa. Smaka nu på de här hembakta kakorna.
– Får jag inte ta en cigarrett i stället? frågade Marianne Jessen.
– Inte på några villkor … ät nu!
Fru Jessen suckade:
– Jag får väl försöka då …
Men det var svårt att få ner de läckra kakorna.
Samtidigt arbetades det febrilt inne på »Fyrklövern». Karen som skulle resa följande dag var i full färd med att packa och de tre andra hjälpte till efter bästa förmåga. Stämningen var en smula uppskruvad. Naturligtvis var både Puck, Inger och Skip glada över att Karen skulle resa, men de visste att de skulle komma att sakna henne förfärligt. I ett helt år hade de fyra flickorna haft det så trevligt tillsammans, och ingen av dem tänkte längre på den tid när Karen hade varit en ilsken och trätlysten argbigga.
– Nu är jag utled på att packa, förklarade Skip och slängde sig på sängen, där hon började göra gymnastiska övningar med benen. Man blir ju alldeles förstörd av att packa så många väskor.
Puck skrattade.
– Men, Skip, du är väl också en latmaja. Kom inte och säg att du har överansträngt dig i dag!
– Jag är totalt utmattad, skrattade Skip och sprattlade vidare med benen. Ingen av er har väl händelsevis en bit choklad till övers åt mig?
Inger drog ut en låda och slängde en kaka nötchoklad till henne:
– Här har du, din snaskgris! Ät upp det du … då springer du åtminstone inte i vägen för oss!
– Det låter bra, förklarade Skip och slutade sprattla med benen. Den ser ju jättespännande ut …
Inger log.
– Jag vet nu inte om den är så jättespännande, men den smakar i alla fall bra … och nu får vi i alla fall vara ifred för dig …
I detsamma flög dörren upp och Annalisa kom instörtande. När hon fick syn på Karens alla kläder som låg framlagda började hon genast plocka bland dem.
– Nej, men Karen, jag har aldrig vetat att du hade så mycket kläder. Varför har du aldrig använt dem?
Hon rotade energiskt i en av de packade väskorna.
– Men den här klänningen är väl snygg? Vill du inte sälja den till mig? Jag kan rusa över till pappa nu genast och hämta pengar. … ja, det ska jag göra!
– Stopp där, Annalisa! sade Karen och betraktade den tillstökade väskan med en suck. Jag kan väl inte heller sälja klänningar som jag har fått av mamma.
– Varför inte det? sade Annalisa. Det gör jag ofta. Men strunt i det. Kan du åtminstone inte ta på dig klänningen så att jag får ser hur du ser ut i den.
Men hon brydde sig inte om att vänta på svar, utan började rota i nästa väska. Då ingrep Puck skrattande:
– Nej, ta det lugnt nu, Annalisa. Vi har inte stått här och packat i flera timmar för att du ska komma och förstöra allting på ett par minuter. Håll fingrarna härifrån!
Men det kliade fortfarande i fingrarna på Annalisa.
– Ja, men när det finns en sån massa saker att titta på. Å, Karen, titta på den klänningen, den är väl snygg!
– Vill du inte smaka på en bit choklad? frågade Skip bortifrån sängen.
– Ja, gärna, svarade Annalisa och glömde på ett ögonblick alla snygga klänningar i världen.
Hon slog sig ned på sängkanten bredvid Skip och började mumsa. Lätta om hjärtat fortsatte Puck, Inger och Karen med att packa. När Annalisa hade svalt sin tredje bit choklad sade hon:
– Ja, jag tänker ju inte förstås så mycket på den slanka linjen … men det gör i stället din mamma, Karen. Hon äter absolut ingenting just nu.
Karen såg förskräckt upp:
– Vad säger du? Äter mamma ingenting?
Annalisa log:
– Nej, och det förstår jag mycket väl. Hon måste väl tänka på sin figur … Och din mamma är fantastiskt stilig!
– Jo, det är hon förstås … jovisst …
Karen böjde sig djupt ned över en väska, men det var något i hennes röst som fick Annalisa att resa sig och gå fram till henne. Den bortskämda herrgårdsflickan visade sällan några djupare känslor, men nu lade hon armen om Karens axlar och sade:
– Nej nu ska du inte missförstå mig, Karen. Jag tog mig en sväng hem till Storgård och då fick jag höra att din mamma inte äter, därför att hon är så glad över att hon ska ut och resa tillsammans med dig!
Karen såg upp på Annalisa med tårblanka ögon:
– Är det sant, Annalisa?
– På hedersord! förklarade Annalisa högtidligt. Mamma talade själv om det för mig och henne tror du väl?
Ett ögonblick stod Karen och plockade med innehållet i väskan. Sedan sade hon med osäker och beslöjad röst:
– Vänta litet … jag är så törstig … jag måste gå ut och dricka ett glas vatten.
Och med de orden rusade hon ut.
Annalisa såg förundrad på de andra och frågade:
– Vad sjutton skulle hon ut för? Hon kunde väl ha druckit vatten från kranen där.
– Ja, det kunde hon naturligtvis ha gjort, sade Puck lugnt. Men vi har alla våra konstiga idéer, kom ihåg det, Annalisa.
Och Puck och Inger växlade en förstående blick.
– Vill inte ni också ha en bit chocklad? frågade Skip som tyckte att stämningen verkade en smula tryckt.
– Ja tack.
En stund senare kom Karen tillbaka. Hon såg glad och nöjd ut, men Puck såg att hon hade gråtit och sköljt ögonen med vatten. Men hon lät glad på rösten när hon sade:
– Jaha, då har vi väl packat färdigt … om nu inte Annalisa vill riva upp allting igen.
– Men du vill ju inte sälja nånting, sade Annalisa och plutade förtrytsamt med munnen. Vad mig angår så kan du gott låsa väskorna nu genast. Mamma frågade om ni ville komma över till oss i kväll ett slag … och det gör ni naturligtvis … det har jag förresten redan sagt till mamma.
– Vi måste fråga rektorn först, sade Inger nyktert.
Annalisa slog ut med handen:
– Äsch, det är ingen fara, han säger naturligtvis ja. Vi ska ha en massa gott till middan … vilt och dessert … och när du kommer, Karen, så tror jag säkert att din mamma också kan äta. Ska ni till Medelhavet?
– Ja, svarade Karen osäkert. Ja, det tror jag.
– Å, det är väl härligt, kvittrade Annalisa. Och i småstäderna vid Rivieran kan du köpa en massa söta klänningar … och i Afrika kan du få jättetjusiga tofflor som marockanerna gör till turisterna.. och vad jag tycker det är roligt att ni alla ska komma till oss i kväll …
Annalisa snabba tankesprång hade för länge sedan upphört att förvåna flickorna och därför nöjde de sig med att tacka för inbjudningen. Eftersom Karen skulle resa nästa dag behövde de inte oroa sig för att rektorn inte skulle ge dem lov att gå.
Kvällen på Storgård blev ovanligt lyckad och när flickorna kom hem till »Fyrklövern» var de ganska trötta. Ändå dröjde det ganska länge innan de kunde somna. Det kändes konstigt att tänka på att Karens säng skulle stå tom i flera månader … en fyrklöver skulle ju ha fyra blad!
Ibland kände sig till och med Karen en smula ledsen över att vara tvungen att lämna vännerna, men när hon sedan tänkte på sin långa resa blev hon glad igen. Det var förresten inte själva resan hon tänkte på … nej, alla hennes sinnen var uppfyllda av tanken på att hon skulle få vara tillsammans med modern varenda dag i flera månader.
Till sist somnade i alla fall Inger och Skip, medan de två andra fortfarande låg vakna. I mörkret hördes Karens viskning.
– Sover du, Puck?
– Nej.
– Jag kan inte heller sova, jag är alldeles för glad. Och det kan jag tacka dig för.
– Varför det?
– Jo, Puck, sade Karen högtidligt. Det är du som har skaffat mig en riktig mamma.